RECENSIONER: SJU ROMANTISKA BERÄTTELSER

När Blixens debutsamling Sju romantiska berättelser publicerades i Danmark 1935, fick de ett mycket blandat mottagande av litteraturkritikerna. Några ansåg dem vara ”geniala”, andra beskrev dem som ”en aristokratisk tebjudning, där det skvallras”. Av sju ledande kritikers recensioner är fyra positiva på det hela taget, medan tre sträcker sig från det våldsamt negativa till det reserverade. Den afrikanska farmen som utkommer 1937 kommer får ett långt bättre mottagande, men även i det här fallet finns det malört i några av bägarna.

Som så många andra författare hade också Karen Blixen ett bra minne för de värsta recensionerna. Men som framgår av följande citat var det inte helt ogrundat, när hon ofta klagade över att inte bli förstådd och erkänd i sitt hemland. Speciellt eftersom den anglosaxiska världen tog henne till sig med en helt annan värme och entusiasm. Den reagerade inte negativt på genre och stil, eftersom den hade en helt annan litterär överblick och vidsynthet än delar av den litterär kritiken och den läsande allmänheten i 1930-talets Danmark.

RECENSIONER AV SJU ROMANTISKA BERÄTTELSER. CITAT

Tom Kristensen, Politiken, 1935:

”Och denna grundton kommer vi att behålla. Sorg och glädje, smärta och njutning förenas och sammansmälter. (…) Och kan denna grundton likväl inte förmå läsaren att ta till sig baronessans krångliga, hyperlogiska fantasi så ter den sig sannolikt för läsaren som odansk och då kan det vara roligt att påminna samma ovilliga läsare om att dansken Søren Kierkegaard, en gång i vårt ”gotiska” förflutna på 1840-talet, skrev en hypergenial essä om Mozarts ”Don Juan”. Där finner man samma danska fantasi, som med sin logiska ihärdighet hotar att spränga förnuftet, det är den danska fantasin sådan som den ter sig när den är genial.” ”

Utdrag från andra recensioner:

Hartvig Frisch, Social-Demokraten,1935:

”Avslutningsvis skall, för fullständighetens skull, framhållas att om en eller annan ljusets fiende nu skulle glädja sig åt att romantiken åter ska bli på modet, så kan det sannolikt vara så att han glädjer sig för tidigt. Boken är nämligen varken moralisk eller omoralisk, eftersom den helt enkelt är amoralisk, ett marionettspel om mäns och kvinnors drifter, skrivet av en klok och känslig iakttagare. Är sagoformen som används nästan österländsk och är stilen empire, så är i gengäld belysningen ultramodern och fullständigt osentimental funktionalism.

Otto Rung, Berlingske Aftenavis 1935:

”… dessa historier har ett kött och ett blod så levande och kraftfullt att de utgör en natur av en sällsam högre potens än vår. Och en passion som inte bara fängslar, utan slår! (…) I Danmark, där fantasier i stort format alltid av litterära läromästare blir förbjudna under namnet fantasterier, är en sådan bok en sällsynt gäst. Det är nästan som att se den flygande holländaren segla in bland söndagsseglarna i Langelinies småbåtshamn!”

Hans Brix, Dagens Nyheder, 1935:

”Den är bortom all moral. Och blott upptagen av livsprakten. Den är snobbigt aristokratisk i sin syn på tillvaron. Den sätter sig glatt på tvären mot det vardagliga, sannolika och handfasta. Men den är en nästan outtömlig källa när det gäller salt espri, oblyg cynism, lekfull andlighet. Den har sina tummelplatser helt för sig själv och imponerar som en hägring.”

Frederik Schyberg, Berlingske Tidende 1935:

”Hälften av bokens förmåga att charmera utomlands berodde på paradoxen mellan innehåll och språk, mellan den perverterade tonen och den (i engelska ögon) synnerligen primitiva miljön i dessa mystiska,”fantastiska” och dekadenta berättelser – från Danmark. (….) Snobberiet är dels av personlig och dels av estetisk natur. Berättelsernas historiska miljö (de utspelar sig alla för hundra år sedan) beror på ett historiskt snobberi, och deras imitation av de stora romantiska berättarna är ett litterärt snobberi. Isak Dinesen snobbar desssutom med gamla viner och diamanter, svanar, vildsvin och enhörningar, som är hennes fasta rekvisita i alla historierna. Men snobberiet skänker naturligtvis en ton, ger nivå, ger framgång i Amerika. Men hur är det med perversiteten? Ordet är fult, men det finns inget annat att tillgå, när man ska beteckna det faktum att det i de sju berättelserna inte finns några normala människor. (. . .) Utan att vara pryd kan man säga att boken i konstnärligt avseende deklasseras genom sin gränslösa erotiska nyfikenhet, som är förarglig av den enda anledningen att den saknar syfte. Det är en aristokratisk tebjudning där det skvallras. Baronessan Blixen-Finecke serverar perversiteter med sockertång. (. . .) Men när det gäller berättelsens konflikt, förhållandet mellan Boris och Athene, gives ingen lösning, fast det är den vi spänt väntar på. Isak Dinesen presterar en effekt, men den är poänglös. Det är närmast en regel i hennes författarskap.

Richardt Gandrup, Aarhuus Stiftstidende, 1935:

”Emellertid är hon bunden av en traditionell uppfattning vars ensidighet och brist på verkligt djup visar sig så öppenhjärtigt att läsningen av hennes berättelser verkar som en tröttande upprepning av något man sedan länge betraktade som lyckligt överståndet. (. . . ) Ty ska sanningen sägas, utan omsvep, är den att de sju berättelserna både episkt och psykologiskt verkar konstlade intill det onaturligas gräns och vad beträffar stilen så finner man det raffinerade bredvid det anstötliga (. . .) Någon bestående plats i den danska litteraturen kommer den inte att intaga.

Paul la Cour, Tilskueren, 1934:

”Det är en världsdam, som har skrivit dessa gnistrande konstnärligt begåvade noveller och i en viss mening är det även utan tvivel ett stycke världslitteratur hon har åstadkommit, litterär pastisch av högsta kvalitet, men boken är gagnlös eftersom den saknar syfte.  

Alla danska och utländska omdömen om Sju romantiska berättelser har tryckts i  Blixeniana, 1980.

 

RECENSIONER: DEN AFRIKANSKA FARMEN

När man jämför danska och utländska omdömen om Den afrikanska farmen framgår det återigen tydligt varför det tog så många år innan Karen Blixen kände sig accepterad i Danmark. De engelska och amerikanska kritikerna är så gott som samstämmigt lovordande, medan det finns stora och små invändningar hos flera av de danska. Ingen är så elak som Frederik Schybergs herostratiskt ryktbara tillintetgörelse av Sju romantiska berättelser. Men i Kristeligt Dagblad är Emil Frederiksen tätt på Schyberg när han skriver att det understundom är ”ett överflöd av fjolligheter”. Totalt sett blir Den afrikanska farmen mycket bättre mottagen, inte minst av läsarna. Den trycktes i en mycket större upplaga än någon av Karen Blixens berättelser.

RECENSIONER: DEN AFRIKANSKA FARMEN. CITAT

Hakon Stangerup, Nationaltidende, 1937:

”Det står en sprakande elektrisk ström mellan dess stoff och dess stämning. Den lever med en underligt intensiv värme eftersom den skänker en livets atmosfär åt både djur och människor, svarta och vita, natur och civilisation –  och mindre saker än så handlar den inte om! (…) På berättelsens yta glider det färgsprakande bilder av folk och fä, ofta glada och aldrig tråkiga, men djupare in i boken är de stora krafterna som driver sitt spel.”

Utdrag från andra recensioner:

Tom Kristensen, Politiken, 1937:

”Detaljerna i det mörkaste Afrika framträder, som när man om natten tänder en elektrisk ficklampa och riktar ljuskäglan mot dem, och där står de då och darrar, ett lejon med flammande man, en negers tunga svarta ansikte, i detta pulserande och skarpa sken, som utstrålar författarinnans egna geniala förmåga att uppleva och återge erfarenheten i ord, från författarinnans eget sinne.”

Svend Erichsen, Social-Demokraten, 1937:

”Hon skriver inte längre om det förflutnas bleknade aristokrati, om märkliga figurer –  som skurits ut ur gamla slottssalars målningar och gobelänger – utan istället om nutidens negrer och muhammedaner från det inre av Afrika. Och hon skriver som en mästare. Den verklighet hon öppnar för os är så naken och mättad med ljus att vi kan betrakta dess minsta detaljer, att vi kan förnimma den som om den genom en trollformel kommit oss tätt in på livet. Karen Blixen hör till de få som behärskar konstens magi.”

Kai Friis-Møller, Ekstra Bladet, 1937:

”Den noggrannhet med vilken hon frammanar sin lilla infödda kökspojke och hans tama hind, är knappast uteslutande dikterad av en kärleksfull hängivenhet att föreviga dessa milda, vilda väsen, utan är i lika hög grad en magisk ritual genom vilken hon försöker hålla sin egen bild levande i sina fjärran undersåtars medvetande ”.

Hans Brix, B.T. 1937:

”Bokens största charm är dess atmosfär av aristokratisk balans i Fru Karen Blixens själ. Som den vita härskarinnan, ensam mellan de bruna och svarta människor, som är hennes anställda, sitter, nej tronar hon, under ekvatorns vertikala sol och den kalla tropiska natthimmeln som en verklig bild av europeiska överhöghet över sitt eget och andras öde.”

Kjeld Elfelt, Berlingske Tidende, 1937:

”Men – det är en klok och erfaren kvinna som för pennan över pappret. Och en poet? Ja! Och ett geni? Tom Kristensen lovade när Sju romantiska berättelser publicerades på danska, att han skulle lägga huvudet på stupstocken om Isak Dinesen inte skulle visa sig vara ett geni. Låt oss låna yxan … och han kommer att vara ett avgörande huvud kortare i morgon.”

Emil Frederiksen, Kristeligt Dagblad, 1937:

”Däremot lyckas det inte för författarinnan att ge oss vidare djupa eller innehållsrika inblickar i de afrikanska infödingarnas mentalitet och den förändring de genomgår vid mötet med mission och civilisation. På de områdena är hennes uppfattningar så banala som i vilken damsalong som helst. Hon berättar om negrerna med en genomträngande ton som röjer att hon njuter av deras uppfattning av henne som ett högre stående väsen. (. . .) En fernissa av klassisk bildning och bruk av uttryck från en religiös, närmare bestämt katolsk, föreställningsvärld får ersätta en saklig, färgrik skildring. Kultiverade akvareller – när vi hellre ville haft en målning av Afrikas väsen.

De viktigaste danska och utländska recensionerna av Den afrikanska farmen finns tryckta i Blixeniana 1984. En förteckning över recensioner av Blixens verk återfinns i Liselotte Henriksen:  Karen Blixen. En bibliografi. 1977.