Vedergällningens vägar

Karen Blixen räknade inte Gengældelsens veje som en del av sitt seriösa författarskap. Den publicerades under pseudonymen Pierre Andrezel den 2 september 1944, det vill säga under den tyska ockupationen av Danmark medan andra världskriget ännu pågick. I England utkom den 1946 och i USA 1947. Trots pseudonymen var det uppenbart för många att Karen Blixen var författaren. Den publicerades på samma förlag, Gyldendal, och hennes senare sekreterare Clara Svendsen angavs som bokens översättare. Men trots att pressen försökte få henne att erkänna boken som sin när den kom ut, nekade hon till att ha skrivit den. Antagligen eftersom romanen också kan läsas som en allegori över förhållandet mellan danskar och tyskar. Först, i en intervju i Paris Review 1956, gick hon med på att offentligt erkänna romanen som sitt ”oäkta barn”. Boken översattes till svenska av Britte-Marie Bergström med titeln Vedergällningens vägar, 1945.

Underhållningsroman

Karen Blixen skrev bland annat denna underhållningsroman för att generera inkomster. Hon hade ekonomiska svårigheter på grund av att hennes honorar från utlandet inte kom som det skulle till Danmark under kriget. Men författaren lägger också en annan orsak i munnen på en av karaktärerna i romanen, som säger:

”Allvarliga människor ska inte gå för strängt till rätta med en människa, för vad den finner på att roa sig med när den är inspärrad som en fånge och inte ens får lov att säga att den hålls fången. Om jag inte snart får lite fart på affärerna, så kommer  jag att dö.”

Vedergällningens vägar är i grunden den mest gotiska boken i Karen Blixens författarskap, och det har också föreslagits (av Robert Langbaum) att den delvis skulle kunna vara en parodi på Charlotte Brontës gotiska roman Jane Eyre. Även om ”Pierre Andrézels” roman är lättsammare i anslaget än Karen Blixens berättelser och använder alla melodramens effekter om än med en viss finess är det fortfarande uppenbart att den är skriven av en stor författare. Vidare igenkänner man flera teman från det övriga författarskapet,  även om de här behandlas på ett annat vis. Det gäller till exempel:  kvinnoförtryck, dubbelmoral i religiösa miljöer, hämnd- och maktlystnad förklädd till godhet.

Roman om två unga oskyldiga flickor

Romanens handling tilldrar sig i 1840-talets England och Frankrike. Två unga, oskyldiga flickor blir av olika skäl hemlösa, men ett gammalt skotskt prästpar erbjuder sig att ta dem till Frankrike, till synes med det filantropiska syftet att ge dem en utbildning. Men flickorna upptäcker att pastorn och hans fru under sken av fromhet och idealism lockar unga flickor i sitt nät och sedan säljer dem till den vita slavhandeln. Pastorns plan är emellertid att använda de två flickorna för att vilseleda polisen. När han får reda på att de vet vad han sysslar med så vänder han sig emot dem. En av flickorna vill hämnas, medan den andra vill löna ont med nåd och barmhärtighet. Den oskrivna regel som alltid gäller beträffande texter om thrillerlitteratur tillämpar vi även här. Alltså avslöjar vi inte hur det slutar.