INTERVJUER

”Jag gillar inte att bli intervjuad”, säger Karen Blixen inledningsvis i en intervju, publicerad i The New York Times Book Review den 3. november 1957, och hon fortsätter, ”det är som en examination, och vem känner sig inspirerad när man blir examinerad!”

Från debuten 1934 fram till en månad före sin död 1962 kom Karen Blixen ändå upp i ett antal av cirka 150 intervjuer som ställde upp på för danska och utländska tidningar, radio- och tv-kanaler. Merparten av dessa intervjuer finns samlade av Else Brundbjerg i boken Samtaler med Karen Blixen, 2000.

Det är sällan Karen Blixen kommenterar enskildheter i sina berättelser och hon kommer aldrig med uttalanden som berör hennes privatliv nära. Likväl bidrar de många intervjuerna till att belysa Karen Blixens personlighet, litterära intressen, syn på Afrika, liksom hon ofta uttalar sig om skillnaderna mellan de danska och utländska reaktionerna på författarskapet. Hon kommenterar också en rad allmänna samhällsförhållanden och livshållningar, samt mera övergripande linjer i den egna berättarkonsten.  

CITAT  FRÅN INTERVJUER

1934 ”Jeg vill vara fri i mitt uttryck – jag dvs Isak Dinesen – vill vara fri i sitt uttryck. Han känner ytterpolerna i litteraturen, den rent mänskliga, där Dostojevskij förmodligen producerat det ypperligaste och ett verk som Tusen och en natt, där författaren lämnar marken och får möjlighet att stå mitt emellan dessa poler.
1935 ”Jag upprepar att detta (berättelsernas succéartade framgång) inte är något i jämförelse med känslan att man kan skriva. Jag kände det som om jag plötsligt kunde flyga, som kunde jag simma på djupa vatten.
1937 ”Se nu på denna släktbok. Den handlar om min familj genom trehundra år. Men den berättar endast för oss om männen. Deras bedrifter och levnadslopp skildras grundligt med de detaljer som kunnat samlas. Om kvinnorna står det ingenting, bara den torra noteringen att mannen gifte sig med den eller den kvinnan.”
1942 ”Ett konstverk skall inte vara ett konststycke. En konstnär ska faktiskt ha något på hjärtat.”
1946 ”Mannen känner inte kvinnorna lika väl som kvinnan känner mannen.”
1952 ”I min ögon har emancipationen inte varit en total lycka för kvinnorna. Självfallet var den nödvändig. De hade ju inte något val. Tänk bara på en sådan sak som att all produktion förr i tiden låg i kvinnornas händer. De stöpte ljus, de spann, de vävde osv. Men kvinnan fick aldrig ge sig till att konkurrera med mannen. Ett samspel mellan könen är av utomordentligt stor betydelse.”
1954 ”Och jag tänker på en vers av Sophus Claussen, där han säger: ”att när allt går fel finns det en tröst att ösa, i tragedin, hos de stora tröstelösa”. Att det finns en tröst att ösa, det tycker jag i allra högsta grad gäller både för Chaplin och Hemingway.”
1959 ”Men öde betyder inte samma sak för mig som för de flesta andra. Jag ser inte ödet framför mig som en gud utan ansikte, för vilken människan måste böja sig i fruktan eller bävan. För mig ligger människans öde i samspelet mellan dess väsen och dess miljö. (. . .) Om Othello hade varit gift med Cordelia, skulle allt ha utvecklats på ett annorlunda vis. De råkade ut för ett sammanträffande av omständigheter de inte mäktade med. Av en sådan konflikt skapas ett öde och därmed tragedin.”
1962 ”Ja, som så ofta är berättelsen inspirerad av verkligheten, något upplevt, men i berättelsen kan detta verkliga förklä sig intill oigenkännlighet och det hör heller inte alltid till författarens egna idéer.”