SISTA BERÄTTELSER

Sidste fortællinger utkom den 4 november 1957. Den översattes till svenska av Torsten Blomkvist med titeln Sista berättelser (1957). Den blev inte, som titeln antyder, Karen Blixens sista men dock hennes näst sista samling. Hennes hälsa försämrades under 1950-talet, och 1955, när hon fyller 70, måste hon genomgå flera operationer. Ändå arbetar hon under dessa år med tre viktiga böcker: en samling av nya gotiska/romantiska berättelser och vintersagor; en samling Skæbne-Anekdoter, publicerad 1958 (den översattes till svenska av Torsten Blomkvist med titeln Ödets lekar),  och slutligen romanen Albondocani. Den sista var tänkt som en serie fristående berättelser, som binds samman av en gemensam huvudperson, Albondocani. Albondocani var ett av kalifen Haroun al Raschids namn i den arabiska sagosamlingen Tusen och en natt.

I Sista berättelser har Karen Blixen valt ut några av de texter som ingick i planerna, och kollektionen kommer därför att bestå av tre komponenter: kapitel från romanen Albondocani, Nya romantiska berättelser och Nya vinterberättelser. Några av historierna hade publicerats separat under 1950-talet, några av dem i Ladies´ Home Journal 1955. ”Karyatiderna”, som ursprungligen var tänkt som en del av hennes debutsamling, blev redan 1938 publicerad  i svenska Bonnier Litterära Magasin, och ”Samtal om Natten i Köpenhamn” trycktes i den danska tidskriften Heretica, 1953.

Av begripliga skäl är Sista berättelser inte lika homogen som de föregående två samlingarna. Några av de nya romantiska berättelserna och nya vinterberättelserna ligger tematiskt i en förlängning av de två ursprungliga samlingarna. Det gäller bland annat ”Karyatiderna”, ”Ib och Adelaide” och ” En berättelse från landet”, som alla handlar om kärlekens vägar och villovägar.

KONSTNÄREN OCH KONSTNÄRSROLLEN

”Samtal om Natten i Köpenhamn” och ”Kardinalens första berättelse” för in ett nytt tema i författarskapet, som följs upp i flera Ödets lekar-berättelser, nämligen konstnären och konstens roll i förhållande till andra livshållningar, religiösa såväl som filosofiska. Dialogen mellan två personer står i centrum för de två berättelserna och har sannolikt blivit till under intryck av de många samtal Karen Blixen under 1950-talet förde med samtida konstnärer och litteratörer om konstens natur och möjligheter.

I ”Kardinalens första berättelse” står utgångspunkten för dialogen att finna i kardinalens påstående att en människa blir frälst när han/hon kan svara på frågan: ”Vem är jag?” Frågan kan emellertid bara besvaras genom att berätta en historia, och eftersom en berättelse är alltid tvetydig, bör man inte hoppas på att hitta ett definitivt svar på frågan. I ”Samtal om Natten i Köpenhamn” möter diktaren Ewald den galne unge kungen Christian VII och en prostituerad kvinna, Lise. För en kort stund, kan de upphöjda högt över gatans buller och larm låta tiden stå stilla och diskutera diskrepansen mellan det meningsfulla universum som konstnären kan skapa för sina gestalter, och det ogenomskinliga och oförutsägbara livet, som människor måste uthärda i den verkliga världen.

DE ENSKILDA BERÄTTELSERNAS TITLAR:

Sju kapitel ur romanen Albondocani:

  • Kardinalens första berättelse
  • Kappan
  • Nattvandring
  • Om hemliga tankar och om himlen
  • De två gamla herrarnas berättelser
  • Kardinalens tredje berättelse
  • Den blanka sidan

Nya romantiska berättelser:

  • Karyatiderna, en ofullbordad fantastisk berättelse
  • Ekon

Nya vintersagor:

  • En berättelse från landet
  • Ib och Adelaide
  • Samtal om natten i Köpenhamn